alkoholisttillpappa

Jag är trött på allting. Det enda jag vill är att gå färdigt skolan, flytta utomlands, skaffa ett riktigt bra jobb och bi stenrik. Jag är 13 år och jag vet exakt vad jag vill göra med mitt liv. Jag vet vad jag vill gå för linje på gymnasiet och jag vet vad jag vill jobba med. Jag vet var jag vill bo och jag vet vilka jag vill umgås med. Jag vill kunna bestämma över mig själv. Men inte alltid. Jag har fått ta många svåra beslut som jag inte ville göra. Säga till sin egen pappa att man inte vill veta något av honom är inte kul, men jag tvingade mig själv att göra det. Men jag gjorde fel. Bara ett litet tag efter det flyttar han till samma stad och samma område som mig. Jag minns första inlägget i den här bloggen där jag skrev "Jag är så glad att han bor flera hundra mil från mig." Men saker förändras. Personer förändras. Jag har inga vänner kvar. Men jag har ingen aning om varför. När jag ser mig själv i spegeln ser jag en snygg, söt och grym tjej. Men när jag pratar kommer hemifrån känner jag mig hatad och värdelös. Den enda jag har och litar på är min syster. Min underbara syster som har varit med mig hela tiden. Från dagen jag föddes och förhoppningsvis till dagen jag dör. Hon är flera år äldre och har alltid hjälpt mig. Hon är äldst, men ändå har pappa alltid gått på mig. Aldrig henne. Det är en sak jag inte förstår. När allt det här började, när han började dricka, var jag den personen han visade sin ilska till. Både fysiskt och psykist. Jag har ärr från alla vinglas som gått sönder när han kastat dem på mig. Mitt självförtroende blir bara mindre och mindre för varje elakt ord han säger till mig. Och nu när han bor så nära och i en så liten stad vågar jag knappt gå utanför dörren. Jag har inte varit på stan, åkt buss eller tagit en promenad sedan jag fått reda på att han flyttat hit. Jag har bara varit på ställen som jag vet att han inte skulle vara på. Men nu börjar kläderna gå sönder och min syster är trött på att jag lånar av henne hela tiden. Så jag funderar på att åka in till stan för att hitta lite kläder någon gång snart. Men jag vet inte om jag vågar. Möter jag honom kommer jag inte våga springa därifrån. Jag är för snäll för det.

Häromdagen var jag med min mamma och handlade. Hon berättade inte att hon skulle in på systembolaget. Jag ville inte vara ensam i bilen så jag följde med. Det var riktigt obehagligt därinne. Jag kollade runtom mig och kollade noga på varenda människa jag såg. Det var fredag och stor risk att pappa skulle befinna säg i eller utanför systembolaget, som alltid. Men när vi var färdiga hade jag inte sett skymten av pappa. Jag pustade ut och var glad för att jag inte sett honom. Men då, precis utanför systembolaget ser jag honom. Han satt på en bänk och pillade med sin mobiltelefon. Jag blev livrädd.

Nu har tydligen pappa hittat en lägenhet. Inte vilken lägenhet som helst, lägenheten mitt emot där min bästa kompis bor. Jag kommer aldrig våga vara hemma hos henne mer. Och det är gångavstånd från huset jag bor i. Endast några hundra meter. Jag känner mig riktigt chockad och ledsen. Jag har inte pratat med min pappa sedan i maj och nu är det oktober. 5 månader alltså.

När min mamma var tonåring var hon med om en trafikolycka. Hon blev förlamad i vänster arm, ben och allt annat på hennes vänstersida. För ungefär 10 år sedan var hon med om ännu en lycka. Hon förstörde sitt högra knä och läkarna lyckades bygga ihop en ny knäled åt henne. Hon satt i rullstol väldigt många månader men nu kan hon gå. Men det är allt. Hon kan inte springa, hon kan bara använda en arm. Därför kan hon inte motionera och träna mycket vilket har lett till att hon är överviktig. Hon kan inte heller göra mycket på egen hand så jag blir ofta hennes "andra hand".

Hela sommaren har jag undvikit att svara när han ringt och försökt att inte gråta av hans sms. Jag har inte pratat med honom sedan i början av juni, och nu är det september.

Pappa och mamma skilde sig när jag var fyra år. Trodde jag. Jag är inte helt säker längre. Det är vad jag har trott i hela mitt liv, men för några månader sedan ska pappa att han flyttade från oss när jag bara var ett år. Det är mycket jag är osäker på vad det gäller pappa. Jag tror att han gifte sig efter att ha flyttat från oss. Men jag minns inte riktigt. Han och hans flickvän bodde i alla fall mitt i Oslo. Och de höll ihop ganska länge. Jag och min syster hälsade på dem flera gånger och vi tyckte det var jättekul. Vi var så pass små så att vi inte vågade flyga ensamma dit så pappa körde hit och hämtade oss. Och vi bodde på Öland, så det var en bit.

Hej.