alkoholisttillpappa

Jag är trött på allting. Det enda jag vill är att gå färdigt skolan, flytta utomlands, skaffa ett riktigt bra jobb och bi stenrik. Jag är 13 år och jag vet exakt vad jag vill göra med mitt liv. Jag vet vad jag vill gå för linje på gymnasiet och jag vet vad jag vill jobba med. Jag vet var jag vill bo och jag vet vilka jag vill umgås med. Jag vill kunna bestämma över mig själv. Men inte alltid. Jag har fått ta många svåra beslut som jag inte ville göra. Säga till sin egen pappa att man inte vill veta något av honom är inte kul, men jag tvingade mig själv att göra det. Men jag gjorde fel. Bara ett litet tag efter det flyttar han till samma stad och samma område som mig. Jag minns första inlägget i den här bloggen där jag skrev "Jag är så glad att han bor flera hundra mil från mig." Men saker förändras. Personer förändras. Jag har inga vänner kvar. Men jag har ingen aning om varför. När jag ser mig själv i spegeln ser jag en snygg, söt och grym tjej. Men när jag pratar kommer hemifrån känner jag mig hatad och värdelös. Den enda jag har och litar på är min syster. Min underbara syster som har varit med mig hela tiden. Från dagen jag föddes och förhoppningsvis till dagen jag dör. Hon är flera år äldre och har alltid hjälpt mig. Hon är äldst, men ändå har pappa alltid gått på mig. Aldrig henne. Det är en sak jag inte förstår. När allt det här började, när han började dricka, var jag den personen han visade sin ilska till. Både fysiskt och psykist. Jag har ärr från alla vinglas som gått sönder när han kastat dem på mig. Mitt självförtroende blir bara mindre och mindre för varje elakt ord han säger till mig. Och nu när han bor så nära och i en så liten stad vågar jag knappt gå utanför dörren. Jag har inte varit på stan, åkt buss eller tagit en promenad sedan jag fått reda på att han flyttat hit. Jag har bara varit på ställen som jag vet att han inte skulle vara på. Men nu börjar kläderna gå sönder och min syster är trött på att jag lånar av henne hela tiden. Så jag funderar på att åka in till stan för att hitta lite kläder någon gång snart. Men jag vet inte om jag vågar. Möter jag honom kommer jag inte våga springa därifrån. Jag är för snäll för det.

Häromdagen var jag med min mamma och handlade. Hon berättade inte att hon skulle in på systembolaget. Jag ville inte vara ensam i bilen så jag följde med. Det var riktigt obehagligt därinne. Jag kollade runtom mig och kollade noga på varenda människa jag såg. Det var fredag och stor risk att pappa skulle befinna säg i eller utanför systembolaget, som alltid. Men när vi var färdiga hade jag inte sett skymten av pappa. Jag pustade ut och var glad för att jag inte sett honom. Men då, precis utanför systembolaget ser jag honom. Han satt på en bänk och pillade med sin mobiltelefon. Jag blev livrädd.

Nu har tydligen pappa hittat en lägenhet. Inte vilken lägenhet som helst, lägenheten mitt emot där min bästa kompis bor. Jag kommer aldrig våga vara hemma hos henne mer. Och det är gångavstånd från huset jag bor i. Endast några hundra meter. Jag känner mig riktigt chockad och ledsen. Jag har inte pratat med min pappa sedan i maj och nu är det oktober. 5 månader alltså.